The Third Man
Manus: Graham Greene
Regi: Carol Reed
Musik: Anton Karas
Huvudroll: Orson Welles (Harry), Joseph Cotten (Holly), Vialli (Anna)
Den är väldigt spännande och lite kuslig, jag gillade manuset och tvisten i filmen. Kul att se Orson Welles spela också och inte regissera.
Robinson Crusoe scenario fast duo och överflödig romantik
The Blue Lagoon
Den satte sina spår djupt hos mig tillsammans med lätta skakningar och svaga knäleder, därför påstår jag att The Blue Lagoon är en av de bästa romantiska filmer jag sett. Om ni gillar filmer som ger karaktärerna chans att starta om på nytt, utopi, där ödesmark dominerar se Lord of the flies (1990). En oerhört magstark film som visar hur lätt människan kan gå tillbaka till ruta ett om jaktsinnet får härska
Ur våren (1907)
>>Anders Österling
En naken huldra gick här nyss förbi,
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Med dessa trolskt förvuxna vita snår
och dessa pilvedflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar gå itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. -
En naken huldra gick här nyss förbi.
En naken skogsfru, ett sorts väsen, skrider förbi och en förbivandrare blir ofrivilligt åskådare. Den här skogsfrun uppträder annorlunda i jämförelse med de andra skogsfruarna. Åskådaren noterar att hon går slånlös vilket verkar vara ovanligt. Trots att hon går utan slån i famn blommar slånen i backen ändå ut vid hennes närvaro. Betraktaren beskriver hennes entré som ett särartat, häpnadsväckande ögonblick då han hänfört granskar henne i smyg. Hon verkar vara väldigt betagande och sensuell, jag förmodar att betraktaren är av manligt kön.
Huldran har samma trolska inverkan som sirenerna har i illiaden, men hon är ett väsen som kan få död grönska att blomma. Om hon är farlig eller ofarlig vet han inte, han vet dock att han blivit trollbunden. Han ser med ett ömt öga, rädd för negativa påföljder men för nyfiken för att slå bort blicken.
Huldran kan också vara en metafor för vårens inkomst, när det frosttäckta landskapet ruskas till liv av solens känsliga strålar. Att då betraktaren befinner sig ute på en skogspromenad och häpnadsväckande blir solkysst i ansiktet för första gången sedan vintern belägrade. Då våren väcker den, det, dem, oss, allt till liv, blommar även känslorna till liv igen.
”hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.”
Om jag väljer att tolka dikten där huldran är en allusion till våren så kan det också betyda att mannen känner en otrolig saknad när vårljuset uppenbarar sig. Vem har han att hålla kär? Som en retorisk fråga känner vi att hans nykläckta funderingar på varm, pulserande kärlek sedan länge gått i ide. Vi behöver dock inte känna medömkan då våren istället fyller hans hjärta med värme, som något kärt som länge varit försvunnen men sedan uppenbarat sig.
Den är full av metaforer och varje ny rad börjar, nästan, med ett upprepat ord, som ”och” eller ”hon”. Vartannat styckes slutord rimmar så att en melodi skapas när man läser den högt. Temat på dikten är vårkänsla, mystik och känslor. Den är uppbyggd på strofer och jag tänker på John Bauers alla fantastiska målningar när jag läser denna dikt av Anders Österling (1884-1981). Österling är även känd för att sprida "idyllepedidemin".
Freya >> John Bauer
Kill Bill – vol. 1
Regissör: Quentin Tarantino
Utgiven: 2003
Quentin Tarantinos skapelse, skriven av honom själv, är en säregen berättelse om ”The Bride” (Uma Thurman), en top mördare som blivit bedragen av hennes närmsta och ska nu ge igen.
Denna produktion kan kallas just ovanlig för att man valt att blanda diverse olika berättartekniker, vilket lätt kan resultera i ett osammanhängande gytter, man kastas runt i små parallellhändelser som sedan smälter samman till ett ”ah-a”. Bildernas vinkel och arbetet kring musiken upprepas någorlunda vid liknande scener, vilket skapar en undermedveten koppling till vad som hända skall. Trots det ovanliga upplägget så slukas man in i Tarantinos unika berättarkonst, plötsligt switchar filmen över till manga och därefter en svart-vit scen där någon får huvudet avhugget. Om du älskar fightrullar – se Kill Bill.
The Bride/ The black mamba/ Beatrix Kiddo (Uma Thurman) är den skickligaste lönnmördaren I Deadly viper assassination squad ledd av Bill (David Carradine). Hon vaknar upp ur ett långt koma och inser snart att det är Bill och resterande fem lönnmördare från styrkan som försatt henne i koma. Hon bestämmer sig för att hämnas.
Innan detta tumult förstår man att The Bride är gravid med Bill, hon prioriterar barnets framtid och flyr därför. Bill hittar henne efter några månader när The Bride är påväg att gifta sig, han avrättar kallblodigt alla hennes nya kontakter, även barnet försvinner spårlöst.
Så börjar det, vi får se samt uppleva hennes minnen som ger anknytning till viktiga personer i filmen. Vi får se henne utsättas för kritiska, omöjliga lägen som, i de flesta fall, känns realistiska. Det finns även mycket surrealistiska inslag i filmen, bland annat omöjliga stunts, övernaturlig styrka och gravitationsoberoende karaktärer. Men nu ser vi Kill Bill och manuset ska inte vara helt verklighetstroget. Det är riktat efter ett slags Naturtillstånd, där de djuriska instinkterna är i fokus.
Uma Thurman gör en otrolig insats i denna film, vilket glädjer mig oerhört. Var innan Kill Bill osäker på hur hon skulle tackla denna roll som blodtörstig krigare, då jag bara sett henne i roller som är motsatsen till denna (Bel Ami, Prime).
Kill Bill vol. 2 avslutar handlingen lika bra som den började. Därför är det självklart att se vol 2 efter vol 1.
Tips, om man har svårt att bestämma om man vill se en film eller ej så sök på soundtracket till filmen för att skapa en överblick. För även musiken väljs omsorgsfullt till filmer.
Det ska också bli otroligt spännande att se Django Unchained skriven och regisserad av Torentino. Den har premiär den 18/1-2013, får återkomma!
Hajen
Originaltitel: Jaws
Regissör: Steven Spielberg
Kom ut år: 1975
Priser: Nominerad till fyra Oscars, vann tre.
Steven Spielberg fick sitt stora genombrott i Hollywood efter Jaws som drog in 196 miljoner dollar (bara i USA) samma år den kom ut. Jaws har en enkel berättarform och simpla effekter vilket lätt kan göra vilken produktion som helst till B. Men det var just det enkla som gjorde att Jaws kom att räknas till de mer betydande filmerna, dels musiken som genialiskt signalerar hajens närvaro men även berättarformen, bilderna samt tajmningen i filmen.
Den lilla semesterorten Amitys nya polischef Martin Brody (Roy Scheider)utreder ett mord på en brutalt sönderstyckad tonåring som hittats mördad på en strand. Han förstår ganska fort att det är ett hajangrepp och försöker stänga ned stränderna. Vilket borgmästaren Larry Vaughn inte tillåter av ekonomiska skäl.
Filmens handling kommer igång efter att hajen angripit en pojke, den avlidne sonens mor sätter ett pris på hajen och snart är hela Amity full av amatörjägare. Brody som tacklats med den moraliska ångern som vuxit efter att tystat ned den första hajattacken vill också få ett slut på tragedierna. Han ger sig ut för att spåra predatorn med den lokala fiskaren Hooper (Richard Dreyfuss) och hajexperten Quint (Robert Shaw). Jaktscenen är filmens klimax och karaktärerna ser döden i vitögat när den onaturligt smarta hajen överlistar dem mitt ute på havet. När en av dessa tre karaktärer hamnar mellan hajens enorma käkar tycks allt hopp runnit ur en, men filmen vänder och lämnar oss med en aningen glad känsla efteråt.
Jag tycker att filmen tappade greppet i mitten men återfann det till slutet. Hajen kändes obehaglig, trots att det var en maskin. Filmen har tyvärr medfört en större hajskräck i världen då djuret här framställs som ett människoblodsugande rovdjur, vilket de inte alls är i verkligheten. Trots den misstolkning och att den tappade lite i mitten så har Jaws vunnit tre Oscars för musik, redigering och det bästa ljudet.
The Walking Dead
Alla zombies är extremt välgjorda och det lyfter serien till nya höjder. Trots det extremt fina samspelet mellan huvudkaraktärerna och det sanna skådespeleriet så knycker alla "walkers" första plats enligt mig. Om inte dem varit lika påkostade hade serien mist sin glans på direkten, vilket är synd eftersom allt annat ter sig mot det perfekta.Manuset är trovärdigt på ett realistiskt plan som levereras av trovärdiga karaktärer. Miljön är bra, dock lite långrandig ibland. Samma stil överallt, bilar i ett oroligt gytter, soppor och felplacerade föremål överallt för att attributera kalabaliken och mist kontroll. Variation skulle vara lite upplyftande, kanske införa en likhög av en hjord kor mitt på en bilväg? så att tittaren får lite mer att fundera på innan nästa zombieattack sker, som en undanmanöver. Kanske att en zombie-bonde ligger under en kossa och kommer fram när karaktären minst anar det? Alltså - mer kreativt miljöskapande! Annars är denna serie helt perfekt.
Bing Crosby - en fin stimulus till juletid
AO - Den sista neandertalaren
Huvudroller: Simon Paul Sutton & Aruna Shields
Vi åker 30 000 år tillbaks i tiden och möter AO (Simon Paul Sutton) på den norra delen av jordklotet. Den första scenen leder till en jaktscen där AO och hans kompanjon fäller en isbjörn, en riskfylld jakt som leder till medskyttens död. Återvändandet till klanen blir mycket dramatisk, alla hittas brutalt mördade inklusive AOs spädbarn Néa. Han bestämmer sig för att återförena sig mig sin tvillingbror och måste bege sig söderut. Under hans vandring får han möta oss, homo sapiens, dem ser honom som ett vidunder och han blir frihetsberövad. Den höggravida kvinnan Aki (Aruna Shields) presenteras här, hon ser sin man mördas av stammen där AO är häktad. Den höggravida kvinnan får AOs känslor efter Néa att blomstra igen, rasande befriar han sig själv samt Aki. AOs och Akis relation är fängslande och tittaren får ännu mer att förundras över.
Den här filmen är otroligt sevärd då det verkligen känns som att vi har kastats tillbaks till en värld där homosapiens och neandertalare levde tillsammans. Skådespelarna gör ett otroligt jobb och man känner deras passion till sina roller. Allt i den här filmen klingar perfekt då den inte alltid är lycklig som i de flesta Hollywood-dängor (tackar för att det är en fransk produktion) och det gör att man kan tro att det är en dokumentärsskildring, vilket det är på sätt och vis. Det jag tycker är så otroligt häftigt är att neandertalaren levde i cirka 400 000 år alltså mycket längre än den moderna människan som bara funnits i 125 000 år.
Politisk makt växer ut ur en gevärspipa
Qvinnan & Biller
Biller förlöjligar samhällets eländiga genusfokus, främst mannen och hans (tyvärr) övermakt i samhället.Hon driver också med alla dessa skönhetsideal "qvinnan" förväntas ha koll på. Hon illustrerar & skriver krönikor med en humoristisk tvist som målar upp allt från snorkråke-grävande svettgubbar till klockrena illustrationer vars budskap inte behöver förtydligas med text. Jag köpte hennes bok Allt du behöver och den ger mig sann lycka. Hon inspirerar mig, dessutom har hon nog världens coolaste jobb.
Edith Södergran - poeten före sin tid
Fick upp ögonen för henne på svenskalektionen för någon månad sedan.
Denna dikt skrevs för dryga 100 år sedan, visst känns den fortfarande aktuell och ej gammaldags?
Edith Södergran, 1892.1923
Kortfilm - förebygga våld bland ungdommar
Medverkande: SP10D - kultur 3orna på Katedral
Vi måste förebygga våld bland ungdommar (bland annat). Denna kortfilm skapades främst för att försöka vinna ett stipendium på 100.000 kr till klassen. I en årlig tävling som arrangeras av: Peace & Love, Efterlyst och Svenska Stöldskyddsföreningen. Juryn valde ut detta bidrag och 7 andra till final och därefter fick allmänheten rösta och där slutade det, tyvärr.
Men filmen står fortfarande för samma budskap.
Briljant konstnär skamlig tolkning
Målning: René Magritte, surrealistisk konstnär.
Hans målningar har ofta linne som ledmotiv, samt det melankoliska havet. Han hittade sin mor, död, uppspolad på en strand i unga år, livet hade lagt sig som en hinna över hennes ansikte. En tydlig bakgrund som gör det lätt att tolka många av hans målningar. Men budskapet är betraktarens uppgift att tyda, jag vill koppla ihop denna bevekelsegrund till cybervärlden.
Nätet ger oss sociala kommunikationssajter där hela ens identitet visas svart på vitt. Strävan till att förtydliga sitt idealjag för omvärlden är ytterst aktuellt. Det är så enkelt att visa sig perfekt här, men hur blir det sen när man träffas "irl"? Målningen får mig att tänka på hur enkelt det är att skapa ett perfekt första intryck via nätet, men hur lätt det kan rasera. Dessa två har stannat upp i cybervärldens felfria hinna. Bakgrunden känns för dramatisk och rörig och det förtydligar hur falskt det kan bli om man inte använder nätet på rätt sätt.
Det här var min första tanke och jag kan medge att jag skäms lite för denna ytliga föreställning. En sann skam att jag dragit en parallell mellan Magritte och facebook. Men jag vill samtidigt skriva det jag verkligen tänker på. Annars hade jag skrivit emot mig själv.
Förövrigt tycker jag att Magritte är briljant.
Varför är människosynen så störd?
Pressen vi lägger på oss växer tillsammans med reklamkampanjer, trender, idealpersoner och sociala umgängeskretsar. Vi jämför oss med allt, en ständig kapprustning som aldrig kommer ta slut i vår materiella värld. Är vi i i-landet, det rurala välfärdssamhället, lyckliga? kan vi egentligen referera till sann lycka? Vi bryr oss inte om Maslows behovstrappa, det ända som gör oss lyckliga är känslan efter materiell tillfredsställelse och social trygghet. Eller är mina värderingar korrupta? Livet är en hektisk cirkus, en energikrävande sådan. Men cirkusar är inte alltid en påfrestande och krystad show, det medger jag. Ibland är den magnifikt och härlig. Ibland blir den dock för mycket.
Idealmänniskan har uppgraderats till idealroboten, allt känns fejk. Vad gör du för att känna dig socialt accepterad bland dina jämnåriga?
Värst tror jag att min åldersgrupp drabbas av den ständiga vägen-till-perfektionismen, vi är de svagaste när det gäller mottaglighet. I vår ålder skapar vi vårt liv och det är också nu vi börjar stå på egna ben. Vi har redan press från skolan, hemmet och från våra vänner. Strävan mot bästa betygen, det vuxna livet, körkort, jobb och samtidigt passa in. Allt ska stämma och vi vill synas, men ändå inte sticka ut. Vi vill vara unik men inte missanpassad. Vi vill ha kärlek men inte kämpa för det. Vi vill....(nej. för mycket tankeverksamhet!) Kort sagt - allt ska stämma.
Vi har för många oskrivna regler som fördärvar oss invändigt.
Jag har ingen slutsats, jag känner mig inte färdig. Därför slutar jag detta (klago-) inlägg med en cliffhanger: HUR MYCKET SKADAR SAMHÄLLET OSS EGENTLIGEN?
genus i lagomland
-Skål för patriarkatets undergång
Även om jag inte är feministisk (eller jo, men inte så det kokar) så röstar jag på att fler kvinnor ska komma in i riksdagen, behöver bli lite fler blandade åsikter. Ge oss sann demokrati med blandat matriekart & patriarkat!
Döm mig inte efter mitt första blogginlägg. Tyckte bara att han var lite av ett geni av sitt slag, kände jag behövde uppmuntra hans arbete lite.
Ni kan gilla deras facebooksida: fittfin
Hur tolkar ni bilden?
Det jag känner för denna är att han har ett jävligt skönt smajl. Ni som är insatt i politik lär väl finna detta ansikte bekant, jag gör det i alla fall inte.
