Kill Bill – vol. 1
Regissör: Quentin Tarantino
Utgiven: 2003
Quentin Tarantinos skapelse, skriven av honom själv, är en säregen berättelse om ”The Bride” (Uma Thurman), en top mördare som blivit bedragen av hennes närmsta och ska nu ge igen.
Denna produktion kan kallas just ovanlig för att man valt att blanda diverse olika berättartekniker, vilket lätt kan resultera i ett osammanhängande gytter, man kastas runt i små parallellhändelser som sedan smälter samman till ett ”ah-a”. Bildernas vinkel och arbetet kring musiken upprepas någorlunda vid liknande scener, vilket skapar en undermedveten koppling till vad som hända skall. Trots det ovanliga upplägget så slukas man in i Tarantinos unika berättarkonst, plötsligt switchar filmen över till manga och därefter en svart-vit scen där någon får huvudet avhugget. Om du älskar fightrullar – se Kill Bill.
The Bride/ The black mamba/ Beatrix Kiddo (Uma Thurman) är den skickligaste lönnmördaren I Deadly viper assassination squad ledd av Bill (David Carradine). Hon vaknar upp ur ett långt koma och inser snart att det är Bill och resterande fem lönnmördare från styrkan som försatt henne i koma. Hon bestämmer sig för att hämnas.
Innan detta tumult förstår man att The Bride är gravid med Bill, hon prioriterar barnets framtid och flyr därför. Bill hittar henne efter några månader när The Bride är påväg att gifta sig, han avrättar kallblodigt alla hennes nya kontakter, även barnet försvinner spårlöst.
Så börjar det, vi får se samt uppleva hennes minnen som ger anknytning till viktiga personer i filmen. Vi får se henne utsättas för kritiska, omöjliga lägen som, i de flesta fall, känns realistiska. Det finns även mycket surrealistiska inslag i filmen, bland annat omöjliga stunts, övernaturlig styrka och gravitationsoberoende karaktärer. Men nu ser vi Kill Bill och manuset ska inte vara helt verklighetstroget. Det är riktat efter ett slags Naturtillstånd, där de djuriska instinkterna är i fokus.
Uma Thurman gör en otrolig insats i denna film, vilket glädjer mig oerhört. Var innan Kill Bill osäker på hur hon skulle tackla denna roll som blodtörstig krigare, då jag bara sett henne i roller som är motsatsen till denna (Bel Ami, Prime).
Kill Bill vol. 2 avslutar handlingen lika bra som den började. Därför är det självklart att se vol 2 efter vol 1.
Tips, om man har svårt att bestämma om man vill se en film eller ej så sök på soundtracket till filmen för att skapa en överblick. För även musiken väljs omsorgsfullt till filmer.
Det ska också bli otroligt spännande att se Django Unchained skriven och regisserad av Torentino. Den har premiär den 18/1-2013, får återkomma!
Hajen
Originaltitel: Jaws
Regissör: Steven Spielberg
Kom ut år: 1975
Priser: Nominerad till fyra Oscars, vann tre.
Steven Spielberg fick sitt stora genombrott i Hollywood efter Jaws som drog in 196 miljoner dollar (bara i USA) samma år den kom ut. Jaws har en enkel berättarform och simpla effekter vilket lätt kan göra vilken produktion som helst till B. Men det var just det enkla som gjorde att Jaws kom att räknas till de mer betydande filmerna, dels musiken som genialiskt signalerar hajens närvaro men även berättarformen, bilderna samt tajmningen i filmen.
Den lilla semesterorten Amitys nya polischef Martin Brody (Roy Scheider)utreder ett mord på en brutalt sönderstyckad tonåring som hittats mördad på en strand. Han förstår ganska fort att det är ett hajangrepp och försöker stänga ned stränderna. Vilket borgmästaren Larry Vaughn inte tillåter av ekonomiska skäl.
Filmens handling kommer igång efter att hajen angripit en pojke, den avlidne sonens mor sätter ett pris på hajen och snart är hela Amity full av amatörjägare. Brody som tacklats med den moraliska ångern som vuxit efter att tystat ned den första hajattacken vill också få ett slut på tragedierna. Han ger sig ut för att spåra predatorn med den lokala fiskaren Hooper (Richard Dreyfuss) och hajexperten Quint (Robert Shaw). Jaktscenen är filmens klimax och karaktärerna ser döden i vitögat när den onaturligt smarta hajen överlistar dem mitt ute på havet. När en av dessa tre karaktärer hamnar mellan hajens enorma käkar tycks allt hopp runnit ur en, men filmen vänder och lämnar oss med en aningen glad känsla efteråt.
Jag tycker att filmen tappade greppet i mitten men återfann det till slutet. Hajen kändes obehaglig, trots att det var en maskin. Filmen har tyvärr medfört en större hajskräck i världen då djuret här framställs som ett människoblodsugande rovdjur, vilket de inte alls är i verkligheten. Trots den misstolkning och att den tappade lite i mitten så har Jaws vunnit tre Oscars för musik, redigering och det bästa ljudet.
