Pegasen kapar kanal 1
Som jag nämnde i föregående inlägg så visades denna film i samband med föreställningen Kul-i-jul på skolan som arrangeras av kulturföreningen Artis Amici.
Regi, manus & kamera: Emma Schleimann, Hanna Mellin & Hilde Ericsson
Redigerare: Emil Ringström
NOTERA: När vår egen Arne Weise ska presentera nästa julhälsning efter Askungen så träder Piff & Puff in bland publiken och går upp på scen. Piff & Puff försöker berätta deras julhälsning på plats men det blir svårtolkat, Weise föreslår då att de ska träda in i filmen och visa istället.
Den här filmen skapades på en vecka, ha hänsyn till det. Personligen tycker jag att Piff & Puffs scen blev suverän!
Redigerare: Emil Ringström
NOTERA: När vår egen Arne Weise ska presentera nästa julhälsning efter Askungen så träder Piff & Puff in bland publiken och går upp på scen. Piff & Puff försöker berätta deras julhälsning på plats men det blir svårtolkat, Weise föreslår då att de ska träda in i filmen och visa istället.
Den här filmen skapades på en vecka, ha hänsyn till det. Personligen tycker jag att Piff & Puffs scen blev suverän!
Tre filmpremiärer och Pegasen-försäljning
Tre filmpremiärer och Pegasen-försäljning har prydit mitt schema idag. Hektisk tid i detta snögytter. Men ska icke klaga då denna dag varit hysterisk rolig!
Först vill jag informera om alla dessa premiärer. Film 1 & 2 producerades av mig och en mycket god vän. Detta var inget frivilligt därför blev de ganska ihop-slafsade. Egentligen vill jag inte publicera denna film eftersom Känslan saknas, ni vet det där lilla extra som gör den ihågkommen. Men den har sin charm och därför förtjänar filmen sitt ljus. Den resulterar mitt och Felicia Oppelts roliga arbete bland annat.
Titel: Katte guiden
The one and only: Felicia Oppelt
Bakom kamera: Emma S-Jensen
Kriterier: 1.5 minuter, ej original-ljud
Tema: kärlek/skola
Inspiration: Filmnoir
Titel:The third man
Produktionsår: 1949
Regi: Carol Reed
Musik: Anton Karas
Förövrigt är The third man en makalöst bra film, om ni ser den lägg märket till alla ljusplaceringar och den berömda kloakscenen!
Först vill jag informera om alla dessa premiärer. Film 1 & 2 producerades av mig och en mycket god vän. Detta var inget frivilligt därför blev de ganska ihop-slafsade. Egentligen vill jag inte publicera denna film eftersom Känslan saknas, ni vet det där lilla extra som gör den ihågkommen. Men den har sin charm och därför förtjänar filmen sitt ljus. Den resulterar mitt och Felicia Oppelts roliga arbete bland annat.
Titel: Katte guiden
The one and only: Felicia Oppelt
Bakom kamera: Emma S-Jensen
Kriterier: 1.5 minuter, ej original-ljud
Tema: kärlek/skola
Inspiration: Filmnoir
Titel:The third man
Produktionsår: 1949
Regi: Carol Reed
Musik: Anton Karas
Förövrigt är The third man en makalöst bra film, om ni ser den lägg märket till alla ljusplaceringar och den berömda kloakscenen!
Den tredje filmen visades, i princip, för hela skolan. Det var Pegasens julhälsning som visades i samband med föreställningen Kul-i-jul. Se nästa inlägg för mer information!
The Walking Dead
The Walking Dead startade hösten 2010 och just Zombies har kommit att bli min gebit. Denna följetong rekommenderar jag för dig som fascineras av förödelse och misär. Den bygger på tidningsserien, med samma titel.Vi får följa poliskommissarie Rick Grimes (Andrew Lincoln) som vaknar upp ur koma, på ett tomt sjukhus mitt i de levande kvarlevornas centrum. Epidemin har redan satt sitt spår och Grimes främsta uppgift blir att återförenas med sin familj. På vägen möter han människor som kommer att få en betydande roll i serien och tillsammans får vi se hur de hanterar konflikter och anpassar sig till den nya verkligheten.
Alla zombies är extremt välgjorda och det lyfter serien till nya höjder. Trots det extremt fina samspelet mellan huvudkaraktärerna och det sanna skådespeleriet så knycker alla "walkers" första plats enligt mig. Om inte dem varit lika påkostade hade serien mist sin glans på direkten, vilket är synd eftersom allt annat ter sig mot det perfekta.Manuset är trovärdigt på ett realistiskt plan som levereras av trovärdiga karaktärer. Miljön är bra, dock lite långrandig ibland. Samma stil överallt, bilar i ett oroligt gytter, soppor och felplacerade föremål överallt för att attributera kalabaliken och mist kontroll. Variation skulle vara lite upplyftande, kanske införa en likhög av en hjord kor mitt på en bilväg? så att tittaren får lite mer att fundera på innan nästa zombieattack sker, som en undanmanöver. Kanske att en zombie-bonde ligger under en kossa och kommer fram när karaktären minst anar det? Alltså - mer kreativt miljöskapande! Annars är denna serie helt perfekt.
Alla zombies är extremt välgjorda och det lyfter serien till nya höjder. Trots det extremt fina samspelet mellan huvudkaraktärerna och det sanna skådespeleriet så knycker alla "walkers" första plats enligt mig. Om inte dem varit lika påkostade hade serien mist sin glans på direkten, vilket är synd eftersom allt annat ter sig mot det perfekta.Manuset är trovärdigt på ett realistiskt plan som levereras av trovärdiga karaktärer. Miljön är bra, dock lite långrandig ibland. Samma stil överallt, bilar i ett oroligt gytter, soppor och felplacerade föremål överallt för att attributera kalabaliken och mist kontroll. Variation skulle vara lite upplyftande, kanske införa en likhög av en hjord kor mitt på en bilväg? så att tittaren får lite mer att fundera på innan nästa zombieattack sker, som en undanmanöver. Kanske att en zombie-bonde ligger under en kossa och kommer fram när karaktären minst anar det? Alltså - mer kreativt miljöskapande! Annars är denna serie helt perfekt.
Bing Crosby - en fin stimulus till juletid
Bing Crosby är sannerligen en stimulus till juletid, enligt mig. Crosby född i början av 1900-talet kom att bli den mest sålda artisten innan rock-eran drog i gång. Hans röst skänker ett välbehag, då jag kopplar denna talangfulla man till en fin högtid. Med en kraft i rösten som rotar sig djupt ned i stämbanden kommer det ut en vibrerande hymn som influeras från tidig jazz-kultur, dessutom blev detta extra uppmärksamt då musikbranchen tidigare uppmuntrat sång sjunget i det övre registret. Året 1941 kommer Crosby ut med "White christmas" skriven av Irving Berlin, skivan toppade listorna i 20 år samt sålde cirka 30 miljoner exemplar. Kom att bli väldigt populär bland soldaterna, speciellt spåret: "I'll be home for christmas". Crosby blev Amerikas stolthet då han representerade en stark, pålitlig patriotisk-man, där Gud självklart räknades in i bilden som skapades under Deprissionen samt andra världskriget. Han har jobbat med film och massa olika musikstilar men återvände till sin 20-tals jazz och lämnade ett otroligt avtryck i musikhistorien. Min mamma spelar detta album varje år, när det är dags (vilket bestäms lite från år till år) och det fulländar mina juletider.
AO - Den sista neandertalaren
Orginaltitel: Ao, le dernier Néandertal
Produktion: Frankrike 2010
Regissör: Jacques Malaterre
Huvudroller: Simon Paul Sutton & Aruna Shields
Vi åker 30 000 år tillbaks i tiden och möter AO (Simon Paul Sutton) på den norra delen av jordklotet. Den första scenen leder till en jaktscen där AO och hans kompanjon fäller en isbjörn, en riskfylld jakt som leder till medskyttens död. Återvändandet till klanen blir mycket dramatisk, alla hittas brutalt mördade inklusive AOs spädbarn Néa. Han bestämmer sig för att återförena sig mig sin tvillingbror och måste bege sig söderut. Under hans vandring får han möta oss, homo sapiens, dem ser honom som ett vidunder och han blir frihetsberövad. Den höggravida kvinnan Aki (Aruna Shields) presenteras här, hon ser sin man mördas av stammen där AO är häktad. Den höggravida kvinnan får AOs känslor efter Néa att blomstra igen, rasande befriar han sig själv samt Aki. AOs och Akis relation är fängslande och tittaren får ännu mer att förundras över.
Den här filmen är otroligt sevärd då det verkligen känns som att vi har kastats tillbaks till en värld där homosapiens och neandertalare levde tillsammans. Skådespelarna gör ett otroligt jobb och man känner deras passion till sina roller. Allt i den här filmen klingar perfekt då den inte alltid är lycklig som i de flesta Hollywood-dängor (tackar för att det är en fransk produktion) och det gör att man kan tro att det är en dokumentärsskildring, vilket det är på sätt och vis. Det jag tycker är så otroligt häftigt är att neandertalaren levde i cirka 400 000 år alltså mycket längre än den moderna människan som bara funnits i 125 000 år.
Huvudroller: Simon Paul Sutton & Aruna Shields
Vi åker 30 000 år tillbaks i tiden och möter AO (Simon Paul Sutton) på den norra delen av jordklotet. Den första scenen leder till en jaktscen där AO och hans kompanjon fäller en isbjörn, en riskfylld jakt som leder till medskyttens död. Återvändandet till klanen blir mycket dramatisk, alla hittas brutalt mördade inklusive AOs spädbarn Néa. Han bestämmer sig för att återförena sig mig sin tvillingbror och måste bege sig söderut. Under hans vandring får han möta oss, homo sapiens, dem ser honom som ett vidunder och han blir frihetsberövad. Den höggravida kvinnan Aki (Aruna Shields) presenteras här, hon ser sin man mördas av stammen där AO är häktad. Den höggravida kvinnan får AOs känslor efter Néa att blomstra igen, rasande befriar han sig själv samt Aki. AOs och Akis relation är fängslande och tittaren får ännu mer att förundras över.
Den här filmen är otroligt sevärd då det verkligen känns som att vi har kastats tillbaks till en värld där homosapiens och neandertalare levde tillsammans. Skådespelarna gör ett otroligt jobb och man känner deras passion till sina roller. Allt i den här filmen klingar perfekt då den inte alltid är lycklig som i de flesta Hollywood-dängor (tackar för att det är en fransk produktion) och det gör att man kan tro att det är en dokumentärsskildring, vilket det är på sätt och vis. Det jag tycker är så otroligt häftigt är att neandertalaren levde i cirka 400 000 år alltså mycket längre än den moderna människan som bara funnits i 125 000 år.
