grisigt.webblogg.se

Pressen vi lägger på oss växer tillsammans med reklamkampanjer, trender, idealpersoner och sociala umgängeskretsar. Vi jämför oss med allt, en ständig kapprustning som aldrig kommer ta slut i vår materiella värld. Är vi i i-landet, det rurala välfärdssamhället, lyckliga? kan vi egentligen referera till sann lycka? Vi bryr oss inte om Maslows behovstrappa, det ända som gör oss lyckliga är känslan efter materiell tillfredsställelse och social trygghet. Eller är mina värderingar korrupta? Livet är en hektisk cirkus, en energikrävande sådan. Men cirkusar är inte alltid en påfrestande och krystad show, det medger jag. Ibland är den magnifikt och härlig. Ibland blir den dock för mycket.

Idealmänniskan har uppgraderats till idealroboten, allt känns fejk. Vad gör du för att känna dig socialt accepterad bland dina jämnåriga?

Värst tror jag att min åldersgrupp drabbas av den ständiga vägen-till-perfektionismen, vi är de svagaste när det gäller mottaglighet. I vår ålder skapar vi vårt liv och det är också nu vi börjar stå på egna ben. Vi har redan press från skolan, hemmet och från våra vänner. Strävan mot bästa betygen, det vuxna livet, körkort, jobb och samtidigt passa in. Allt ska stämma och vi vill synas, men ändå inte sticka ut. Vi vill vara unik men inte missanpassad. Vi vill ha kärlek men inte kämpa för det. Vi vill....(nej. för mycket tankeverksamhet!) Kort sagt - allt ska stämma.
Vi har för många oskrivna regler som fördärvar oss invändigt.

Jag har ingen slutsats, jag känner mig inte färdig. Därför slutar jag detta (klago-) inlägg med en cliffhanger: HUR MYCKET SKADAR SAMHÄLLET OSS EGENTLIGEN?

 Äldre cirkusaffisch med idealmannen i fokus?