The Third Man
Filmgenren: Noir
Utgiven: 1949Manus: Graham Greene
Regi: Carol Reed
Musik: Anton Karas
Huvudroll: Orson Welles (Harry), Joseph Cotten (Holly), Vialli (Anna)
Vi befinner oss i Wien samtidigt som kalla kriget. Holly Martins, deckarförfattaren, kommer över sin vän Harry Limes död och ser den inte som en olycka. Han startar en utredning och samtidigt material till sin nya bok "den tredje mannen" som han grundar efter vittnesögon som sett Kurtz Pupesko och den tredje mannen på olycksplatsen. Samtidigt blir Harry anklagad för ett mord och han får staden mot sig, detta ger hans skrivargener näring och han vet att Harry inte kan ha dött av en olycka. När filmen når upptrappning får vi material till att börja ana att kanske Harry lever, ledtrådar som repliker och underliga scener med bland annat maskerade män och den vackra kvinnan Annas husdjur. När vi också får reda på att Josef Harbin ligger i Harrys kista blir man otroligt uppjagad.
Musiken är otroligt säregen och skapade just för filmen och miljön, The Harry Lime Theme av Anton Karas bör nog alla lyssna på, lika viktigt som Wilda Western soundet, som vi först fick höra i "The Good, The Bad and The Ugly", eller lika utmärkande som"Jaws" tvåtonade läte. En annan sak är ljuset i filmen, skuggorna, placering av föremål, förvrängningen osv blev så profsigt gjort att Robert Crastel, fotografen, fick en Oscar. Den tredje utmärkande grejen i filmen är en scen som blivit mycket uppmärksammad och efterapad, nämligen jakten i kloakerna som vi får se under filmens klimax. The Third Man är ofta filmad i snevinkel och den drar ihop början med slut, på en kyrkogård, denna cirkelkomposition är smart när man vill framkalla ett tydligt slut.
Den är väldigt spännande och lite kuslig, jag gillade manuset och tvisten i filmen. Kul att se Orson Welles spela också och inte regissera.
Den är väldigt spännande och lite kuslig, jag gillade manuset och tvisten i filmen. Kul att se Orson Welles spela också och inte regissera.
Robinson Crusoe scenario fast duo och överflödig romantik
80-talet var ett hett, androgynt decennium då varje kapitalist ägde ett eget solarium. Vi sa hej till mobiltelefonen, CD-skivan och vår första tv-serie Dallas. Kinematografen visade nya filmer som än idag pulserar bland oss, filmer som The Shining - Stanley Kubrick, Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back - Irvin Kershner och sist men inte minst The Blue Lagoon - Randal Kleiser. Den sistnämnda har inte fått lika stor uppmärksamhet av dagens finsmakare och kräver därför några minuter (minst) i centrum.
The Blue Lagoon
The Blue Lagoon
Titel: The Blue Lagoon Regissör: Randal Kleiser (mannen bakom Grease) Utgiven: 1980
I denna genomdrypande kärlekshistoria får vi följa två kusiner Richard (Christopher Atkins) och Emmeline (Brooke Shields) som blir strandsatta på en öde ö tillsammans med sjömannen Paddy som lär dem alla förnödenheter innan han drunknar i sin fylla. Barnen växer upp och bygger upp sitt eget liv på ön, som är i fullt bruk. De blir äldre och relationen förvandlas sakta men säkert till en kärlekshistoria som inte ens naturkrafterna kan slita itu. Med minnen i form av ting som klarat sig från skeppsbrottet försöker paret hålla hemmaseder till liv i form av aftnar med mera. När Emmeline föder deras son Paddy blir det krut på filmen och tidigare knabb om att fara hem avdunstar. Kleiser har även bakat in "The Boogyman" som ger storyn en tyngd, det bidrar också till en mer magstark film som gör att man inte tar alla scener förgivet. Filmen är inspelad på Fijiöarna vilket kryddar varje scen med spektakulära vyer. Något som också är alldeles uppseendeväckande är stjärnorna i filmen som spatserar runt nakna 70 procent av filmen. Det är fel att kalla The Blue Lagoon för mjukporr då nakenkultur tillhör vårt naturtillstånd. På en öde ö är det ganska naturligt ändå och man kan dra paralleller till Eva och Adams renlighet, innan ormen. Filmen erbjuder små doser spänning men man ser den främst för allt det vackra den har att erbjuda.
Den satte sina spår djupt hos mig tillsammans med lätta skakningar och svaga knäleder, därför påstår jag att The Blue Lagoon är en av de bästa romantiska filmer jag sett. Om ni gillar filmer som ger karaktärerna chans att starta om på nytt, utopi, där ödesmark dominerar se Lord of the flies (1990). En oerhört magstark film som visar hur lätt människan kan gå tillbaka till ruta ett om jaktsinnet får härska
Den satte sina spår djupt hos mig tillsammans med lätta skakningar och svaga knäleder, därför påstår jag att The Blue Lagoon är en av de bästa romantiska filmer jag sett. Om ni gillar filmer som ger karaktärerna chans att starta om på nytt, utopi, där ödesmark dominerar se Lord of the flies (1990). En oerhört magstark film som visar hur lätt människan kan gå tillbaka till ruta ett om jaktsinnet får härska
