The Third Man
Manus: Graham Greene
Regi: Carol Reed
Musik: Anton Karas
Huvudroll: Orson Welles (Harry), Joseph Cotten (Holly), Vialli (Anna)
Den är väldigt spännande och lite kuslig, jag gillade manuset och tvisten i filmen. Kul att se Orson Welles spela också och inte regissera.
Robinson Crusoe scenario fast duo och överflödig romantik
The Blue Lagoon
Den satte sina spår djupt hos mig tillsammans med lätta skakningar och svaga knäleder, därför påstår jag att The Blue Lagoon är en av de bästa romantiska filmer jag sett. Om ni gillar filmer som ger karaktärerna chans att starta om på nytt, utopi, där ödesmark dominerar se Lord of the flies (1990). En oerhört magstark film som visar hur lätt människan kan gå tillbaka till ruta ett om jaktsinnet får härska
Lite PR var det här
Ur våren (1907)
>>Anders Österling
En naken huldra gick här nyss förbi,
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Med dessa trolskt förvuxna vita snår
och dessa pilvedflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar gå itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. -
En naken huldra gick här nyss förbi.
En naken skogsfru, ett sorts väsen, skrider förbi och en förbivandrare blir ofrivilligt åskådare. Den här skogsfrun uppträder annorlunda i jämförelse med de andra skogsfruarna. Åskådaren noterar att hon går slånlös vilket verkar vara ovanligt. Trots att hon går utan slån i famn blommar slånen i backen ändå ut vid hennes närvaro. Betraktaren beskriver hennes entré som ett särartat, häpnadsväckande ögonblick då han hänfört granskar henne i smyg. Hon verkar vara väldigt betagande och sensuell, jag förmodar att betraktaren är av manligt kön.
Huldran har samma trolska inverkan som sirenerna har i illiaden, men hon är ett väsen som kan få död grönska att blomma. Om hon är farlig eller ofarlig vet han inte, han vet dock att han blivit trollbunden. Han ser med ett ömt öga, rädd för negativa påföljder men för nyfiken för att slå bort blicken.
Huldran kan också vara en metafor för vårens inkomst, när det frosttäckta landskapet ruskas till liv av solens känsliga strålar. Att då betraktaren befinner sig ute på en skogspromenad och häpnadsväckande blir solkysst i ansiktet för första gången sedan vintern belägrade. Då våren väcker den, det, dem, oss, allt till liv, blommar även känslorna till liv igen.
”hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.”
Om jag väljer att tolka dikten där huldran är en allusion till våren så kan det också betyda att mannen känner en otrolig saknad när vårljuset uppenbarar sig. Vem har han att hålla kär? Som en retorisk fråga känner vi att hans nykläckta funderingar på varm, pulserande kärlek sedan länge gått i ide. Vi behöver dock inte känna medömkan då våren istället fyller hans hjärta med värme, som något kärt som länge varit försvunnen men sedan uppenbarat sig.
Den är full av metaforer och varje ny rad börjar, nästan, med ett upprepat ord, som ”och” eller ”hon”. Vartannat styckes slutord rimmar så att en melodi skapas när man läser den högt. Temat på dikten är vårkänsla, mystik och känslor. Den är uppbyggd på strofer och jag tänker på John Bauers alla fantastiska målningar när jag läser denna dikt av Anders Österling (1884-1981). Österling är även känd för att sprida "idyllepedidemin".
Freya >> John Bauer
Kill Bill – vol. 1
Regissör: Quentin Tarantino
Utgiven: 2003
Quentin Tarantinos skapelse, skriven av honom själv, är en säregen berättelse om ”The Bride” (Uma Thurman), en top mördare som blivit bedragen av hennes närmsta och ska nu ge igen.
Denna produktion kan kallas just ovanlig för att man valt att blanda diverse olika berättartekniker, vilket lätt kan resultera i ett osammanhängande gytter, man kastas runt i små parallellhändelser som sedan smälter samman till ett ”ah-a”. Bildernas vinkel och arbetet kring musiken upprepas någorlunda vid liknande scener, vilket skapar en undermedveten koppling till vad som hända skall. Trots det ovanliga upplägget så slukas man in i Tarantinos unika berättarkonst, plötsligt switchar filmen över till manga och därefter en svart-vit scen där någon får huvudet avhugget. Om du älskar fightrullar – se Kill Bill.
The Bride/ The black mamba/ Beatrix Kiddo (Uma Thurman) är den skickligaste lönnmördaren I Deadly viper assassination squad ledd av Bill (David Carradine). Hon vaknar upp ur ett långt koma och inser snart att det är Bill och resterande fem lönnmördare från styrkan som försatt henne i koma. Hon bestämmer sig för att hämnas.
Innan detta tumult förstår man att The Bride är gravid med Bill, hon prioriterar barnets framtid och flyr därför. Bill hittar henne efter några månader när The Bride är påväg att gifta sig, han avrättar kallblodigt alla hennes nya kontakter, även barnet försvinner spårlöst.
Så börjar det, vi får se samt uppleva hennes minnen som ger anknytning till viktiga personer i filmen. Vi får se henne utsättas för kritiska, omöjliga lägen som, i de flesta fall, känns realistiska. Det finns även mycket surrealistiska inslag i filmen, bland annat omöjliga stunts, övernaturlig styrka och gravitationsoberoende karaktärer. Men nu ser vi Kill Bill och manuset ska inte vara helt verklighetstroget. Det är riktat efter ett slags Naturtillstånd, där de djuriska instinkterna är i fokus.
Uma Thurman gör en otrolig insats i denna film, vilket glädjer mig oerhört. Var innan Kill Bill osäker på hur hon skulle tackla denna roll som blodtörstig krigare, då jag bara sett henne i roller som är motsatsen till denna (Bel Ami, Prime).
Kill Bill vol. 2 avslutar handlingen lika bra som den började. Därför är det självklart att se vol 2 efter vol 1.
Tips, om man har svårt att bestämma om man vill se en film eller ej så sök på soundtracket till filmen för att skapa en överblick. För även musiken väljs omsorgsfullt till filmer.
Det ska också bli otroligt spännande att se Django Unchained skriven och regisserad av Torentino. Den har premiär den 18/1-2013, får återkomma!
Hajen
Originaltitel: Jaws
Regissör: Steven Spielberg
Kom ut år: 1975
Priser: Nominerad till fyra Oscars, vann tre.
Steven Spielberg fick sitt stora genombrott i Hollywood efter Jaws som drog in 196 miljoner dollar (bara i USA) samma år den kom ut. Jaws har en enkel berättarform och simpla effekter vilket lätt kan göra vilken produktion som helst till B. Men det var just det enkla som gjorde att Jaws kom att räknas till de mer betydande filmerna, dels musiken som genialiskt signalerar hajens närvaro men även berättarformen, bilderna samt tajmningen i filmen.
Den lilla semesterorten Amitys nya polischef Martin Brody (Roy Scheider)utreder ett mord på en brutalt sönderstyckad tonåring som hittats mördad på en strand. Han förstår ganska fort att det är ett hajangrepp och försöker stänga ned stränderna. Vilket borgmästaren Larry Vaughn inte tillåter av ekonomiska skäl.
Filmens handling kommer igång efter att hajen angripit en pojke, den avlidne sonens mor sätter ett pris på hajen och snart är hela Amity full av amatörjägare. Brody som tacklats med den moraliska ångern som vuxit efter att tystat ned den första hajattacken vill också få ett slut på tragedierna. Han ger sig ut för att spåra predatorn med den lokala fiskaren Hooper (Richard Dreyfuss) och hajexperten Quint (Robert Shaw). Jaktscenen är filmens klimax och karaktärerna ser döden i vitögat när den onaturligt smarta hajen överlistar dem mitt ute på havet. När en av dessa tre karaktärer hamnar mellan hajens enorma käkar tycks allt hopp runnit ur en, men filmen vänder och lämnar oss med en aningen glad känsla efteråt.
Jag tycker att filmen tappade greppet i mitten men återfann det till slutet. Hajen kändes obehaglig, trots att det var en maskin. Filmen har tyvärr medfört en större hajskräck i världen då djuret här framställs som ett människoblodsugande rovdjur, vilket de inte alls är i verkligheten. Trots den misstolkning och att den tappade lite i mitten så har Jaws vunnit tre Oscars för musik, redigering och det bästa ljudet.
Pegasen kapar kanal 1
Redigerare: Emil Ringström
NOTERA: När vår egen Arne Weise ska presentera nästa julhälsning efter Askungen så träder Piff & Puff in bland publiken och går upp på scen. Piff & Puff försöker berätta deras julhälsning på plats men det blir svårtolkat, Weise föreslår då att de ska träda in i filmen och visa istället.
Den här filmen skapades på en vecka, ha hänsyn till det. Personligen tycker jag att Piff & Puffs scen blev suverän!
Tre filmpremiärer och Pegasen-försäljning
Först vill jag informera om alla dessa premiärer. Film 1 & 2 producerades av mig och en mycket god vän. Detta var inget frivilligt därför blev de ganska ihop-slafsade. Egentligen vill jag inte publicera denna film eftersom Känslan saknas, ni vet det där lilla extra som gör den ihågkommen. Men den har sin charm och därför förtjänar filmen sitt ljus. Den resulterar mitt och Felicia Oppelts roliga arbete bland annat.
Titel: Katte guiden
The one and only: Felicia Oppelt
Bakom kamera: Emma S-Jensen
Kriterier: 1.5 minuter, ej original-ljud
Tema: kärlek/skola
Inspiration: Filmnoir
Titel:The third man
Produktionsår: 1949
Regi: Carol Reed
Musik: Anton Karas
Förövrigt är The third man en makalöst bra film, om ni ser den lägg märket till alla ljusplaceringar och den berömda kloakscenen!
The Walking Dead
Alla zombies är extremt välgjorda och det lyfter serien till nya höjder. Trots det extremt fina samspelet mellan huvudkaraktärerna och det sanna skådespeleriet så knycker alla "walkers" första plats enligt mig. Om inte dem varit lika påkostade hade serien mist sin glans på direkten, vilket är synd eftersom allt annat ter sig mot det perfekta.Manuset är trovärdigt på ett realistiskt plan som levereras av trovärdiga karaktärer. Miljön är bra, dock lite långrandig ibland. Samma stil överallt, bilar i ett oroligt gytter, soppor och felplacerade föremål överallt för att attributera kalabaliken och mist kontroll. Variation skulle vara lite upplyftande, kanske införa en likhög av en hjord kor mitt på en bilväg? så att tittaren får lite mer att fundera på innan nästa zombieattack sker, som en undanmanöver. Kanske att en zombie-bonde ligger under en kossa och kommer fram när karaktären minst anar det? Alltså - mer kreativt miljöskapande! Annars är denna serie helt perfekt.
Bing Crosby - en fin stimulus till juletid
AO - Den sista neandertalaren
Huvudroller: Simon Paul Sutton & Aruna Shields
Vi åker 30 000 år tillbaks i tiden och möter AO (Simon Paul Sutton) på den norra delen av jordklotet. Den första scenen leder till en jaktscen där AO och hans kompanjon fäller en isbjörn, en riskfylld jakt som leder till medskyttens död. Återvändandet till klanen blir mycket dramatisk, alla hittas brutalt mördade inklusive AOs spädbarn Néa. Han bestämmer sig för att återförena sig mig sin tvillingbror och måste bege sig söderut. Under hans vandring får han möta oss, homo sapiens, dem ser honom som ett vidunder och han blir frihetsberövad. Den höggravida kvinnan Aki (Aruna Shields) presenteras här, hon ser sin man mördas av stammen där AO är häktad. Den höggravida kvinnan får AOs känslor efter Néa att blomstra igen, rasande befriar han sig själv samt Aki. AOs och Akis relation är fängslande och tittaren får ännu mer att förundras över.
Den här filmen är otroligt sevärd då det verkligen känns som att vi har kastats tillbaks till en värld där homosapiens och neandertalare levde tillsammans. Skådespelarna gör ett otroligt jobb och man känner deras passion till sina roller. Allt i den här filmen klingar perfekt då den inte alltid är lycklig som i de flesta Hollywood-dängor (tackar för att det är en fransk produktion) och det gör att man kan tro att det är en dokumentärsskildring, vilket det är på sätt och vis. Det jag tycker är så otroligt häftigt är att neandertalaren levde i cirka 400 000 år alltså mycket längre än den moderna människan som bara funnits i 125 000 år.
Feedback
Om ni undrar vem denna Biller är så kan ni läsa mitt inlägg som jag postade för några dagar sedan BILLER
FaceBomb ~volym 2~
_Gytter av tankar
Här är en mer explosiv variant av Facebomb ~volym 1~
Ni ser konstnärer som Botticelli, Magritte, Kahlo och Biller.
Eftersom jag inte hade någon som helst vision när jag satte mig framför denna uppgift så lät jag ideerna frodas med tiden. Nu när jag ser på resultatet så är det, återigen, kopplat till ideal och feminism. Det jag kan säga utifrån dessa två teman är att jag framhävt starka kvinnor samt beundransvärda personer. Kahlo som led av sin ofruktbara kropp, men som bearbetade det i sin konst. Bremer som var en stor drivkraft till kvinnors rösträtt i tidigt Sverige. Och idealkadavret till höger som ett vackert och glatt ansikte fått ge själ till, ett härligt bevis på att du ska acceptera dina skönhetsfläckar. Fruktträdet samt bakgrunden utgör en extra hint till kvnnorna då grönt tolkas till just fertilitet. Amor och Amors tvilling blev vettlösa mördare, raka motsatsen för att påminna om vår strävan till döden och Magritte som anses vara helig (enligt mig) faller inför den.
Vet inte riktigt varför mitt porträtt är med här, kanske för att kunna förstå mig själv lite bättre i detta gytter av tankar.
_Emma S-Jensen
FaceBomb ~ volym 1 ~
_drar på smilbanden
