Ur våren (1907)
>>Anders Österling
En naken huldra gick här nyss förbi,
och ännu viskar vägens pil därom,
hon bar ej slånens blommor i sin famn,
och ändå blommar slånen, där hon kom,
hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.
Med dessa trolskt förvuxna vita snår
och dessa pilvedflöjters hedna skrik
blott den förstår, som under molnen går
och tigger himlens vindar om besked
var natt, när mossens isar gå itu,
om varför bröstet aldrig kan få fred
av vårlig törst till blom och sång ännu. -
En naken huldra gick här nyss förbi.
En naken skogsfru, ett sorts väsen, skrider förbi och en förbivandrare blir ofrivilligt åskådare. Den här skogsfrun uppträder annorlunda i jämförelse med de andra skogsfruarna. Åskådaren noterar att hon går slånlös vilket verkar vara ovanligt. Trots att hon går utan slån i famn blommar slånen i backen ändå ut vid hennes närvaro. Betraktaren beskriver hennes entré som ett särartat, häpnadsväckande ögonblick då han hänfört granskar henne i smyg. Hon verkar vara väldigt betagande och sensuell, jag förmodar att betraktaren är av manligt kön.
Huldran har samma trolska inverkan som sirenerna har i illiaden, men hon är ett väsen som kan få död grönska att blomma. Om hon är farlig eller ofarlig vet han inte, han vet dock att han blivit trollbunden. Han ser med ett ömt öga, rädd för negativa påföljder men för nyfiken för att slå bort blicken.
Huldran kan också vara en metafor för vårens inkomst, när det frosttäckta landskapet ruskas till liv av solens känsliga strålar. Att då betraktaren befinner sig ute på en skogspromenad och häpnadsväckande blir solkysst i ansiktet för första gången sedan vintern belägrade. Då våren väcker den, det, dem, oss, allt till liv, blommar även känslorna till liv igen.
”hon nämnde ingen jordfödd älsklings namn,
och ändå ekar allt av het musik.”
Om jag väljer att tolka dikten där huldran är en allusion till våren så kan det också betyda att mannen känner en otrolig saknad när vårljuset uppenbarar sig. Vem har han att hålla kär? Som en retorisk fråga känner vi att hans nykläckta funderingar på varm, pulserande kärlek sedan länge gått i ide. Vi behöver dock inte känna medömkan då våren istället fyller hans hjärta med värme, som något kärt som länge varit försvunnen men sedan uppenbarat sig.
Den är full av metaforer och varje ny rad börjar, nästan, med ett upprepat ord, som ”och” eller ”hon”. Vartannat styckes slutord rimmar så att en melodi skapas när man läser den högt. Temat på dikten är vårkänsla, mystik och känslor. Den är uppbyggd på strofer och jag tänker på John Bauers alla fantastiska målningar när jag läser denna dikt av Anders Österling (1884-1981). Österling är även känd för att sprida "idyllepedidemin".
Freya >> John Bauer
